TÄNKA EVIDENS
Länder med akuta problem redan nu
Den globala trenden går mot minskat barnafödande och i förlängningen sjunkande befolkning på jorden, men utvecklingen skiljer sig mellan länder. Det blir tydligt om man googlar på ”demografi” i Wikipedia. Då visar befolkningspyramiden i Japan att det finns alltför få personer i arbetsför ålder för att försörja alla gamlingar medan befolkningspyramiden i Nigeria har en helt annan form, med en stor ung befolkning och en liten gammal.
Här följer exempel från några länder i Asien och Europa där den demografiska problematiken har hamnat högt på den politiska agendan.
Asien
Sydkorea, Japan och Kina har alla stora demografiska problem. De har mycket låga fruktsamhetstal, en växande obalans mellan andelen unga och andelen gamla, och en begynnande befolkningsminskning.
Sydkorea har lägst fruktsamhet i världen, 0,7 barn per kvinna 2024. Befolkningen började minska 2020 och under de kommande femtio åren förväntas den krympa från 52 miljoner till 36 miljoner, allt annat lika. Till detta kommer den stora demografiska förskjutningen mot allt fler äldre.
Fruktsamhetstalet i Japan är 1,2 barn per kvinna. Förutom att fruktsamhetstalen har varit låga under mycket lång tid, alltsedan 1973 års globala oljekris med efterföljande ekonomiska recession, blir japanerna mycket gamla, vilket i sig är något positivt. Förväntad livslängd vid födseln är 85 år för kvinnor och män sammantagna (kvinnor förväntas leva till 88!). Denna obalans i kombination med minimal invandring har medfört att befolkningens storlek började minska redan 2010.
Kinas fruktsamhetstal är 1,6 barn per kvinna, alltså högre än i Sydkorea och Japan. Men befolkning började minska 2021 vilket var några år tidigare än myndigheterna hade förutspått. Arbetskraften började minska redan 2012 och landet förlorar nu upp till tio miljoner arbetare om året, samtidigt som man får ett tillskott av ungefär lika många pensionärer (1).
Gemensamt för de tre länderna är att de tidigare har haft demografiska problem av motsatt karaktär, nämligen i form en allt för snabb befolkningstillväxt. Motåtgärderna har varit så effektiva att konsekvenserna delvis bidrar till dagens problem. Det gäller framför allt Kina.
I Sydkorea var politikerna oroliga under 1960-talet efter Koreakriget då befolkningstillväxten ansågs vara ett hinder för landets ekonomiska utveckling. Regeringen genomförde en kampanj för att uppmuntra familjer att endast skaffa två barn, bland annat genom ekonomiska incitament och ökad tillgänglighet av preventivmedel. Vissa förmåner till familjer med många barn begränsades också. Födelsetalen minskade snabbt och redan på 1980-talet hade fruktsamhetstalet sjunkit under 2,1 barn per kvinna.
Japan genomförde åtgärder för att begränsa barnafödandet efter andra världskriget då landet stod inför en omfattande befolkningstillväxt samtidigt som ekonomin skulle återuppbyggas och det var brist på både mat, bostäder och arbetsmöjligheter. Regeringen utvidgade rätten till abort som nu blev möjlig även av ekonomiska skäl. Familjeplaneringskampanjer lyfte fram fördelarna med mindre familjer och användningen av preventivmedel. Precis som i Sydkorea var åtgärderna framgångsrika men några decennier senare var problemet att alltför få unga skulle försörja en växande andel äldre.
Medan Sydkoreas slogan var ”Två barn är nog” var Kinas ”Endast ett barn är tillåtet”. Runt 400 miljoner födslar förhindrades, bland annat med hjälp av böter, steriliseringar och aborter. De senare var dessutom selektiva vilket har medfört ett överskott på cirka 30 miljoner män som inte kommer att hitta någon att gifta sig med. Politiken som infördes 1979 övergavs helt 2016, men därefter har födelsetalen minskat ännu snabbare.
Med den förda politiken har befolkningen i alla tre länder haft tid att vänja sig vid små familjer. Man har anpassat sig och funnit att det fungerar bra med endast ett barn. Det har blivit den nya normen och därifrån är steget till att helt välja bort barn kortare än för oss i Sverige med normen två barn per familj.
Om man till denna normförskjutning lägger de ekonomiska utmaningarna och att könsrollerna inte har förändrats nämnvärt i de tre länderna är det förståeligt att regeringarnas försök att höja fruktsamheten hittills inte krönts med framgång. I alla de tre länderna är kostnaderna för bostad, utbildning och barntillsyn höga, särskilt i de större städerna. Många unga par har inte råd med barn, eller i alla fall inte med fler än ett. Kanske väntar de också för länge med beslutet om att skaffa barn för att hinna bygga upp sin ekonomi, och då kanske det är för sent av biologiska skäl.
De traditionella könsrollerna spelar stor roll, särskilt för kvinnorna som förväntas sköta både hem, barn och yrkesarbete. Arbetskulturen i de aktuella länderna är ofta krävande, med långa arbetspass och höga förväntningar om att vara lojal mot arbetsgivaren. För kvinnorna kan valet bli en fråga om antingen eller, barn eller karriär. Det gäller särskilt alla välutbildade som kan klättra i karriären och bli ekonomiskt oberoende.
Regeringarna i Sydkorea, Japan och Kina har alla vidtagit åtgärder för att stimulera barnafödandet.
I Sydkorea erbjuds direkt ekonomiskt stöd för barnomsorg och föräldraledighet och det sker en utbyggnad av subventionerade daghem och förskolor. Man försöker även förbättra förhållandena i arbetslivet genom flexiblare arbetstider för föräldrar. Även äldrevården byggs ut för att avlasta den yngre generationen.
Japans politiker förstod att det låga barnafödandet var ett problem i början av 1990-talet och insikten benämndes ”1,57-chocken”. Det blev startpunkten för olika politiska åtgärder varav flera riktades mot näringslivet. Regeringen krävde att företagen skulle erbjuda upp till ett års föräldraledighet, starta fler subventionerade daghem, uppmuntra män att ta föräldraledigt och att ta större ansvar hemma. Företagen uppmuntrades också att förkorta arbetstiderna för småbarnsföräldrar. Regeringen började utbetala kontantersättning redan vid första barnet, inte bara vid tredje barnet som tidigare.
Den viktigaste åtgärden i Kina var att avskaffa ettbarnspolitiken. Vissa åtgärder vidtas för att stimulera barnafödandet rent ekonomiskt, som barnbidrag, skattelättnader eller subventioner av bostäder och utbildning. Man vill stimulera giftermål genom att avveckla den dyra hemgiften. Det finns också planer på utbyggd barnomsorg och åtgärder för att minska diskrimineringen av kvinnor i arbetslivet. Mer repressiva åtgärder kan också skönjas i form av sjukhus som förbjuder vasektomi. 2021 meddelades att kinesiska familjer får skaffa tre barn och statliga medier menade att medlemmar i kommunistpartiet har ett ansvar och en skyldighet att följa anvisningen. Kinas nationella byrå för familjeplanering ska också lansera en kampanj för att skapa en ny era av giftermål och en kultur för graviditeter (1).
Gemensamt för Sydkorea, Japan och Kina är att de politiska åtgärderna för att höja fruktsamheten hittills har misslyckats och att frågan om invandring som del av lösningen är mer eller mindre tabu. Sydkorea har av tradition haft en etniskt homogen befolkning och frågan skulle troligen av många upplevas som ett hot mot den sydkoreanska identiteten. I Kina som har världens lägsta invandring odlar Xi Jinping den nationalistiska propagandan och talar om den tusenåriga kinesiska blodlinjen, samtidigt som behovet av kvalificerad arbetskraft, särskilt inom den högteknologiska industrin, är stort. Möjligen har Japan inget annat val än att öppna för invandring.
Kommentarer
Eftersom Sydkorea är det välfärdsland som hittills drabbats hårdast av låg fruktsamhet och en begynnande befolkningsminskning kommer världens blickar att riktas mot hur landet kommer att hantera situationen, om och hur de kommer att lyckas med övergången till ett stabilare läge. Sydkoreanska författare skriver optimistiskt att ”failure is not an option”(2). På samma sätt som landets explosiva ekonomiska utveckling omvandlade ett fattigt land till en livskraftig demokrati måste man nu försöka maximera tillväxten, skapa ett mer jämlikt välstånd och öka den sociala rättvisan.
Prognoser förutspår att befolkningen i Japan fram till 2070 kommer att minska med 30 procent och andelen 65-åringar och äldre kommer då att uppgå till runt 40 procent (3).
I en intervju på CNN menar James Raymo, professor i sociologi och demografi vid Princeton University att även om japanska gifta par plötsligt skulle föda tre barn i genomsnitt (vilket är helt orealistiskt) så skulle befolkningen fortsätta att minska flera decennier framåt eftersom poolen av kvinnor i fertil ålder är så liten (4).
Journalisten Motoko Rich ställer frågan om regeringar kan få människor att föda fler barn och efter en genomgång av de senaste tre decenniernas försök i Japan är hennes svar nej (5). Hon tror att traditionell politik inte längre kan påverka valet hos flertalet invånare i välbärgade länder, för att valet är ”djupt personligt, berör värderingar, vilket sorts samhälle vi vill vara del av, hur vi ser på framtiden”.
Men fruktsamheten i Japan kommer så småningom att stabiliseras vid någon punkt och landet kommer att anpassa sig, förutspår Raymo. Men vägen till en ny jämvikt kommer att bli gropig. Möjligen kan en massiv mekanisering av samhället där maskiner ersätter den mänskliga arbetskraften underlätta övergången, spekulerar han. Och när befolkningen minskar kan problem som höga levnadsomkostnader och överbefolkningen av Tokyo minska, kanske också den hårda konkurrensen till universitet och jobb. Men just nu menar Raymo att det enda storskaliga svaret från regeringen är massinvandring på en nivå som Japan aldrig tidigare har upplevt.
Om Kinas åtgärder för att höja fruktsamheten kommer att lyckas är för tidigt att säga, men ett är säkert: det är lättare för en auktoritär stat att hindra födslar än att framtvinga dem. En svensk rapport från Nationellt kunskapscentrum om Kina bedömer att det är osannolikt att Kina kommer att utveckla ett universellt välfärdssystem inom överskådlig framtid (6).6
Landets åldrande befolkning kommer att ha negativa effekter på ekonomi och välfärdssystem från 2040-talet och framåt enligt en svensk rapport (1). På lång sikt kommer den minskande befolkningen och ålderssammansättningen att påverka landets geopolitiska ställning. Att Kinas demografiska problem kommer att påverka omvärlden verkar alla överens om. Däremot tvistar ekonomer om när Kinas BNP kommer att gå om USAs och vissa analysföretag bedömer att något skifte inte alls kommer att äga rum. Den största anledningen är demografin och med den lägre produktivitet (1).
Europa
Italien
Fruktsamhetstalen varierar kraftigt inom EU, från 1,8 barn per kvinna i Frankrike till 1,1 barn på Malta år 2022 (7). I Italien är den sjunkande fruktsamheten en het politisk fråga, med ett fruktsamhetstal på 1,2. Det demografiska problemet accentueras av att landet har den äldsta befolkningen inom EU med en medianålder på drygt 48 år (hela EU 44,5 år). Var fjärde medborgare är 65 år eller äldre. Landets befolkning på 59 millioner förutspås minska med en miljon redan 2030 (8).
Georgia Melonis högerregering har försökt att stimulera barnafödandet men hittills misslyckats med att bryta den nedgående trenden. Regeringen har minskat skatten på blöjor och bröstmjölksersättning, men barntillsynen är så dyr att få har råd med den. Italien måste göra mer för att stödja unga familjer säger Giovanni Lamura vid Italiens National Institute of Health and Science on Ageing (9). Problemet är landets enorma statsskuld (141% september 2023) som är utsatt för internationell granskning. Landet har helt enkelt inte råd med en generösare familjepolitik.
Alessandro Rosina, professor i demografi och statistik, menar att italienare planerar och drömmer om barn och familj lika mycket som andra européer, men det saknas en familjepolitik som gör det möjligt att förverkliga dessa drömmar (9). Att få barn i Italien innebär en försämring av föräldrarnas ekonomi och dessutom ett mer komplicerat liv än i andra länder, säger han. Det sänder ett negativt budskap om att landet inte värdesätter familjebildning.
Kollegan Cecilia Tomassini är inte optimistisk om framtiden i Italien. Åldrandet och den sjunkande fruktsamheten kommer att fortsätta såvida inget dramatiskt sker, exempelvis en kris med hög dödlighet eller en ny baby boom, menar hon (9). På kort sikt kan invandring lindra situationen, men det är politiskt knepigt. Det stora hotet för landet är den redan svaga ekonomiska tillväxten, vilket kan hota pensionerna och hela välfärdssystemet.
Italiens demografiska problem engagerar också påven Franciskus. Han vädjar till befolkningen och efterlyser långsiktiga politiska åtgärder för att hjälpa familjer. I ett tal sa han att antalet barn är en befolknings främsta uttryck för hopp och utan barn och unga människor förlorar ett land drömmarna om framtiden (10).
Tyskland
Jag nämner också Tyskland även om fruktsamheten där inte är lika låg som i länderna ovan, den låg på 1,5 barn per kvinna 2022. Men landet har betydelse för Sverige som vår främsta handelspartner och Europas största ekonomi. Tysklands svaga ekonomi efter coronaepidemin i kombination med regeringens åtstramningar har bidragit till sjunkande födelsetal enligt experter (11). Ekonomerna varnar för att en fortsatt minskning av barnafödandet kommer att sätta press nedåt på arbetskraften och den ekonomiska tillväxten, särskilt när Tysklands baby boomers, födda under 1950- och 1960-talen, går i pension.
Problemen med fallande födelsetal, åldrande befolkning och krympande arbetskraft är gemensamma över hela Europa men Tyskland är särskilt viktigt som ekonomiskt draglok, och numer också för stödet till Ukraina. Landets arbetsförmedling har varnat för att det behövs 400 000 invandrare per år för att undvika att arbetskraften krymper. Professor Hubert Fromlet som är senior rådgivare i Tysk-Svenska Handelskammaren menar att Tysklands demografiska framtid bör framkalla intresse hos många svenska företag (12). Den kommande befolkningsutvecklingen bör ge anledning att redan nu börja tänka igenom framtida Tysklandsstrategier med hänsyn till produktutveckling, försäljnings- och produktionsvolymer samt geografiska prioriteringar, skriver han.
Bristen på arbetskraft och därmed skatteintäkter som kan finansiera omsorgen av en åldrande befolkning väcker frågan om kvinnors förvärvsarbete. Inom EU är sysselsättningsgraden bland kvinnor 70 procent i åldersgruppen 20-64 år, vilket är 10 procentenheter lägre än bland männen (13). Sveriges kvinnor har den tredje högsta sysselsättningsgraden inom EU, nämligen 80 procent. I Tyskland är den 77 procent, alltså något lägre. Men det är inte hela bilden för i Sverige arbetar tre fjärdedelar av de sysselsatta kvinnorna heltid men bara drygt hälften i Tyskland. Sveriges kvinnor bidrar alltså betydligt mer till arbetskraften än kvinnorna i Tyskland, en skillnad som troligen har samband med familjepolitiken. När den tyska regeringen 2005 och 2007 ökade tillgången på barnomsorg och höjde ersättningen vid föräldraledighet ökade andelen kvinnor i arbetslivet. Men enligt sociologiprofessor Mikaela Kreyenfeld har läget försämrats på grund av ekonomiska åtstramningar (11). Förskolans budget har minskat, öppettiderna begränsats liksom föräldrapenningen för höginkomsttagare. Till detta kommer ett skattesystem och skolornas schemaläggning som fortfarande begränsar kvinnors yrkesarbete.
Sverige
De länder som jag hittills har redogjort för har demografiska problem av en helt annan dignitet än Sveriges. Vi ser ännu inga tecken på att befolkningen minskar. Men det betyder inte att den sjunkande fruktsamheten är oproblematisk. Stora delar av vår välfärd och delar av servicenäringen är beroende av en invandring som många vill begränsa och när detta skrivs ropar en stor del av arbetsmarknaden på arbetskraft som inte finns. Den höga arbetslösheten löser inte problemet för att de efterfrågade kvalifikationerna oftast saknas. Kvalificerad arbetskraft från andra länder är välkomna men Sveriges problem delas av flertalet västländer. Konkurrensen om utländsk arbetskraft kommer troligen att öka och frågan är hur många välutbildade indier som vill flytta till lilla Sverige? Det finns också orealistiska förväntningar på att arbetskraftsbristen kan utbildas bort.
Att fruktsamhetstalet nu har sjunkit utan att förklaringen enkelt kan skyllas på den ekonomiska konjunkturen har lyft demografifrågan även i vårt land. Ska kurvan vända som den tidigare har gjort eller ser vi samma utveckling som i resten av Europa? Mycket talar för att vi följer med strömmen. Vi befinner oss bara i en annan fas. Vi går sannolikt mot en utveckling som först kommer att bli värre innan det blir bättre. Vi lever i en global ekonomi och kommer troligen att först påverkas av de länder som har större problem än vi. Dit hör exempelvis Tyskland. Men vi brottas redan med egna problem om hur pengarna ska räcka till den välfärd vi förväntar oss. Om den problematiken ökar växer de politiska spänningarna för att det är svårt att få en bredare förståelse för den bakomliggande verkligheten. Protesterna i Frankrike inför den nödvändiga höjningen av pensionsåldern från 62 till 64 år ger en föraning om framtida konflikter i spåren av den sjunkande fruktsamheten.
Att tänka långsiktigt är svårt. Det är lättare att planera för dagen än morgondagen. Men ansvarsfulla politiker ska ha ett längre tidsperspektiv än nästa val och det gäller inte bara klimatkrisen. Den demografiska utvecklingen kräver långtidsplanering för att dimensionera bostäder, skolor och utbildningar men också för att möta konsekvenserna av den arbetskraftsbrist som redan drabbat Sverige. Den sjunkande fruktsamheten bör leda till ökad oro inför hur välfärd och pensioner ska finansieras om utvecklingen fortsätter.
Det är sannolikt att den demografiska utvecklingen i världen kommer att skapa spänningar och konflikter som även drabbar Sverige, men i längden är det ingen katastrof. Det vill jag tro. Om utvecklingen går långsamt hinner vi anpassa oss. Kriserna kommer inte samtidigt eftersom ålderspyramiderna ser olika ut i världens länder. Den tekniska utvecklingen i spåren av AI kommer att underlätta övergången mot en ny verklighet. Färre människor är vad klimatet och jorden behöver. Och vid någon tidpunkt kommer den nedåtgående kurvan i den globala fruktsamheten att vända, för kvinnor kommer inte att upphöra att föda barn.
Referenser
www.ekonomifakta.se/sakomraden/arbetsmarknad/jamstalldhet/kvinnor-pa-arbetsmarknaden-lKvinnor på arbetsmarknaden - internationellt. 2024. https://birth-rate-is-a-crisis-thats-only-getting-worse.
13. Kvinnor på arbetsmarknaden - internationellt. 2024. https://www.ekonomifakta.se/sakomraden/arbetsmarknad/jamstalldhet/kvinnor-pa-arbetsmarknaden-internationellt_1209566.html